Känner mej så liten just nu.. vill lägga mej i en trygg famn.. lägger mej i fosterställning på kvällarna innan jag somnar och gråter.. varför gör det så ont?
Varför går det inte?? varför kan min hjärna inte lyssna på min kropp ? Allt tvärtimot..
Jag ger upp snart ..... blir jue bara svagare och känsligare för varje dag..

Sen blir det jue absolut inte bättre när han håller på som han gör!
Det blir jue bara ledsen..

Jag önskar att jag hade en pojkvän som kunde tala om hur mycket jag betyder för honom och hur mycket han älskar mej.. Och kan trösta mej och ge mej styrka att vilja och orka i sådana situationer.. Någon som kan ta hand om mej.. Så jag i min tur kan ta hand om mej själv och andra.. Men tyvärr lär jag jue aldrig ha den turen att träffa nån sån kille.. Lär jue vara olycklig resten av mitt liv typ.. Usch vilken osis jag ska ha jämt.. träffar jämt fel..  fastnar för fel...  ='(

Nää orka detta.. nu ska jag duscha ska jue som sagt upp i morgon.. sista jobbdagen sen helg =(